Safari på höglandet, del 2

Satelitbild över reservatet.

En ny intensiv dag med äventyr ute i naturen och spännande möten med de vilda djuren. Först fick vi syn på en skygg Schakal i skogen en bit från vägen.

Här tittar en Schakal fram bland träden i skogen

När vi kör vidare så hittar vi ett ganska färskt kadaver, så då kan man veta att det antagligen finns mätta lejon i närheten. Vi hittar dem en bit ifrån vägen, där de befinner sig i starkt motljus eftersom solen nyss har stigit upp.

Rester av lejonens måltid.
Ett par unga nyfikna lejon.
Mätt lejonhona.

Alla lejon verkade mätta och belåtna och verkade inte vara oroade över vår närvaro. De kommer säkert att ligga och lata sig i flera dagar innan hungern driver ut dem på jakt igen.

En yngling på cirka 2 år.
Lyckades få ögonkontakt med tre lejon samtidigt.
En ung hanne som vilar sig i skuggan.
Söt lejonunge
Lejonmamma i motljus.
Dags att börja röra på sig.
Jag ser dig

Vi lämnade lejonen och körde vidare för att se om vi kunde hitta lite fler djur.

Vid bäcken som går genom reservatet fann vi denna krontrana.

Några impala-antiloper

En augurvråk, satt och spejade uppe i ett träd.

Vi mötte en grupp giraffer bland träden. På första bilden ser man att giraffernas tunga är lila.

Lite fakta om girafferna: De har, som nästan alla andra däggdjur, sju halskotor. Hos giraffen är dock dessa mycket förlängda. För att kunna pumpa blod till och från hjärnan genom den långa halsen har giraffen ett mycket kraftigt hjärta, det kan pumpa upp till 60 liter blod genom kroppen per minut och väger cirka 12 kilo. Blodtrycket är upp till tre gånger högre än hos människan. Giraffens blåsvarta tunga är lång och muskulös, kan bli 45 centimeter lång och används för att gripa föremål. Med tungan kan den till exempel nå blad utan att skadas alltför mycket av grenarnas taggar. (hämtat från Wikipedia)

Trubbnoshörning med sin lilla unge.

Vi kom fram till kadavret som vi såg dagen innan. Nu har lejonen ätit så mycket de kan och andra djur tar nu chansen att få sig en munsbit, inget går till spillo. När vi kom fram såg vi en schakal som snabbt sprang undan och gömde sig. Örnen satt dock kvar helt obekymrad om vår närvaro.

Vid bäcken fanns dessa nilgäss.

Det här kändes jobbigt att se, ett gammalt sjukt lejon utstött från flocken ett halvår tidigare. Har sedan dess fått mat från människor. Han hade svårt att röra sig och kunde inte jaga själv.

Ibland måste man ta sitt ansvar och avsluta lidandet. Det syntes att han hade ont och han var mager den stackaren. Som tur var kunde vår guide Tom prata med parkägaren och det beslutades det att denna gamla kämpe skulle få somna in.

Zebror med utsikt mot Afrikas näst högsta berg.

Här kom vi upp till platån, med mount Kenya i bakgrunden. Berget är 5200m högt och är en slocknad så kallad stratovulkan, det skapades för cirka 3 miljoner år sen efter att rift valley, det östafrikanska gravsänkesystemet bildats. Som man ser finns det fortfarande glaciärer på toppen, men de har minskat i storlek. Fågelvägen till toppen är enligt kartan 44 km såg jag när jag kom hem, tyckte vi såg ut att vara mycket närmre då när jag var på plats.

Vid vattenhålet var bufflar och noshörningar samlade för att svalka sig och släcka törsten.

Därefter körde vi ned till lägre liggande terräng, där vi träffade denna giraffunge.

Ungen verkade tycka att vår jeep såg farlig ut och skyndade sig att sätta sig i säkerhet hos mamma som fanns bakom träden. Vi fortsatte sen till lodgen för att äta och koppla av ett par timmar.

På eftermiddagen gav vi oss ut igen och denna gången hade vi lov att stanna tills det mörknade. Först hittade vi en ny grupp lejon.

Ungdomarna i flocken var nyfikna på oss när vi kom i jeepen. Vi stannade en stund och studerade deras beteende.

Vi fick ta avsked från de fina lejonen och körde vidare upp mot platån. Vi tänkte få njuta av solnedgången däruppe igen.

Noshörning i skymning
En vattenbock tittar på oss när vi kör förbi.
Några babianer
Babianerna verkade komma väl överens med noshörningarna.
Uppe på platån strax innan solen gick ned.
En flock Zebror betar i skymningen.
Tom i samspråk med en av vakterna.
Några noshörningar blev nyfikna på oss och eftersom de inte har så bra syn, så kom de närmare för att kunna undersöka vilka vi var..
Utsikt mot mount Kenya i skymningen.

Noshörningarna kom allt närmare. Det började snabbt mörkna, så det var inte så lätt att föreviga dem eftersom de rörde sig så snabbt rakt mot oss.

På sista bilden kom noshörningen så nära att jag tyckte det var bäst att söka skydd bakom motorhuven på bilen, där kunde jag få stöd och ta en bild när den stannade upp lite. De är ju ganska stora så man måste ju ha respekt för dem.

Mörkret spred sig snabbt och man ser några lampor tändas i fjärran.

Det blev så mörkt att jag testade den inbyggda blixten för att kunna föreviga ögonblicket. Nöjda och belåtna, körde vi hem i mörkret genom reservatet.

Safari på Höglandet, del 1

Efter en god nattsömn i tältet, steg vi upp tidigt. Efter en kopp kaffe satte vi oss i jeeparna och gav oss iväg ut i naturen. Det var ju händelserikt och intensivt dagen innan. När vi kom fram till vårt boende fick vi ett trevligt välkomnande, där vi blev uppbjudna till dans på afrikanskt vis. Det var en lokal stam som såg till att vi alla deltog i dans och sång och de förde oss in till bords där vi fick en sen middag.

Några Zebror tittar på oss i gryningen

Fakta om Zebran

Latin: Equus quagga
Engelska: Zebra
Swahili: Punda milia Vikt: 175–250 kg (hona), 220–320 kg (hane)
Livslängd: 10–25 år som vild, upp till 40 år i fångenskap 
Förflyttning: Zebran kan springa i drygt 65 km/tim

Zebran ses oftast i öppna eller trädbevuxna gräsmarker. Den uppehåller sig sällan långt utom räckhåll från vatten, eftersom den är beroende av att dricka regelbundet. Storleken på vistelseområdet beror på den lokala tillgången på föda och varierar från 80 kvadratkilometer och uppåt.

Varför är Zebran randig?

  • Kamofluage; den äldsta teorin. Zebran kan gömma sig i högt gräs. Motsägs av att Zebran gillar hård och öppen mark under hovarna och håller koll på rovdjuren, särskilt lejonen.
  • Det finns också andra teorier. Ränderna, eller snarare temperaturskillnader i de svarta respektive vita fälten, sägs bidra till luftströmning som kyler zebran.
  • Ränderna sägs förvirra tsetseflugorna, så att de inte sätter sig och biter.
  • Ränderna sägs också göra det svårt för rovdjuren att urskilja enstaka individer i en zebrahjord, i synnerhet när denna är i rörelse, så att exempelvis ett lejon inte kan fokusera jakten tillräckligt effektivt på ett enda djur. Detta motsägs dock av att lejon faktiskt är goda zebrajägare.
  • En modernare teori är att rändernas funktion är social. Zebror gillar ränder och dras till ränder.
En noshörning dyker plötsligt upp bland buskarna.

Detta är en Spetsnoshörning (Diceros bicornis) eller svart noshörning som den också kallas trots att den inte alls är svart. Den drabbades hårt av tjuvjakt redan på 1970-talet, då efterfrågan ökade på knivskaft av noshörningshorn. På den tiden fanns det upp emot 100 000 spetsnoshörningar i Afrika. I dag återstår ungefär 5.000 individer och arten är akut hotad. Ett privilegium att få möta dem ute i naturen. Vi måste verkligen göra allt vi kan för att få ha dem kvar. Om man bara kunde få stopp på efterfrågan av noshörningshorn….

Världsnaturfonden skriver om noshörningarna: ”Under miocentiden (för cirka 20 miljoner år sedan) fanns hela 30 noshörningsarter. I dag finns det fem arter, som alla är hotade.  Två av dem lever i Afrika (trubbnoshörning och spetsnoshörning) och tre i Asien (indisk noshörning, javanoshörning och sumatranoshörning).”

Vi åkte vidare och träffade denna giraff och en vattenbock. Det är så fint ljus på morgonen och så rör sig djuren mer i gryning och skymning, så bra att vi fick chans att uppleva så mycket under enbart sju dagar.

Ellipsvattenbock

Just den här är en ellipsvattenbock och den finns i stora delar av Afrika söder om Sahara. En fullvuxen ellipsvattenbock kan väga nästan 300 kg och ha en mankhöjd på 130 cm. Pälsen varierar från rödbrun till gråbrun. Översidan är mörkare än undersidan och kan vara nästan svart på vissa djur. Bakdelen har vita teckningar som bildar en ljus ring. 
Pälshåren är långa och sträva. Endast hanen har horn, som är ringade och vridna bakåt och uppåt.

Här ser vi några trubbnoshörningar (Ceratotherium simum). VWF skriver:

Trubbnoshörningen är den största av dagens noshörningsarter. Den kallas också ”vit noshörning”, trots att den inte alls är vit. Vit kommer från holländska ”widje” vilket betyder vid och syftar på den breda överläppen som är anpassad för att beta gräs. På 1880-talet trodde man att trubbnoshörningen var utrotad, men sedan upptäckte man 20 exemplar i vildmarkerna i Natalprovinsen. Det finns idag ungefär 20.000 trubbnoshörningar, merparten i Sydafrika. Det visar att man genom skydd och bra förvaltning kan rädda arter från utrotning. Mellan 2014 och 2017 har tjuvjakten på noshörning, särskilt i Sydafrika, varit hög med över 1000 per år, men färre noshörningar tjuvskjuts nu i Sydafrika. Många års anti-tjuvjaktsarbete har bidragit till att vända trenden. På fem år har tjuvjakten minskat med 36 procent

Den nordliga underarten anses nu vara utdöd i det vilda. Det finns idag bara två honor kvar på ett bevarandecenter i Kenya. Den sista hanen, kallad Sudan, avled i mars 2018. Två honor återstår och med ett minimalt hopp om konstgjord befruktning av dessa två.

Ev vattenbuffel kikar fram bland buskarna.
Annorlunda flock: Zebraföl, Vattenbock och Impala
Skönt att klia sig mot ett träd
Noshörningar i sitt eget rike
En antilop tittar på oss innan den skyndar vidare.
En sumpbäver letar efter mat.

Sumpbäver eller nutria (Myocastor coypus) lever i träskmarker och vid vattendrag. Ursprungligen invandrad från Sydamerika och som med människans hjälp etablerat sig i många länder, även i Afrika.

Vid högplatån hade lejonen haft en lyckad jakt, en vattenbuffel räcker till hela flocken så de håller sig mätta halva veckan.

Nu var det dags för ungarna att få sig lite frukost, så mamma vänder på steken.

Tack mamma!
Passa dig, nu är det jag som äter.

Vi avslutar förmiddagsutflykten och åker till lodgen och tar lite siesta och får äta oss mätta vi med.

Matsalen ligger i huset till vänster
Lunchen förbereds
Pigga och utvilade är vi nu beredda på nya äventyr.
En flock vattenbufflar betar vid vägen när vi kommer tillbaka till parken.
Ser ni oxhackaren, som sitter och vilar sig mellan hornen?

Porträtt av vattenbock som låg och vilade sig.

En impalabock i den gyllene timmen.

Vi tog vägen upp mot platån. Vi hälsade på hos lejonfamiljen igen som vi såg samma morgon. Ungarna är mätta och fulla av bus, precis som alla kattungar.

Här lite bilder på vägen upp mot platån.

Uppe på platån får vi sedan en magisk stund i solnedgången. Här kunde vi gå ur bilarna och uppleva naturen till fots, eftersom det är så god sikt på platån.

Så gick solen ned och mörkret spred sig snabbt.

När vi kom tillbaka till lodgen var det redan mörkt. Efter en god middag stupade vi i säng.

Resan till Nyeri

Tänkte fortsätta att berätta lite om den fantastiska resan till Kenya i februari. Vi startade efter frukost, innan dess var vi ju på utflykt bland leoparderna i gryningen. Vi hann se lite annat också på morgonturen, bland annat dessa giraffer.

Medan vi väntade på att komma iväg: En kudu parkerade på egen risk medan vi utförde lite stretching inför resan.

Felparkerad?
Pausgymnastik, i väntan på fortsätt färd.

Så småningom körde vi söderut i riktning mot Nyeri, på vägen passerade vi ekvatorn vid Nanyuki. De hade ställt gröna bägare exakt där ekvatorn befinner sig.

Exakt här har vi ekvatorn
Korna vallas vid vägen.

Vi fortsatte för att hinna fram till en alldeles speciell restaurang, där vi skulle få lunch.

Restaurangen var byggd i ett träd. Nedanför fanns odlingsbassänger för öring. Så vi bjöds på stekt färsk öring.

Medan maten tillagades gick vi runt och fotade särskilt Colobus apor, som lever i träden och elefantens närmaste släkting, Hyraxen, som höll till i trädstammen på bilden.

https://www.mnn.com/earth-matters/animals/photos/12-facts-change-way-see-elephants/elephants-closest-relative-rock-hyrax

Mätta och belåtna på intryck och mat satte vi oss i jeeparna igen och körde vidare. När vi var nästan framme vid målet, körde in i det stora reservatet för en kvällstur. Vi fick chansen att upptäcka det under flera dagar.

Vit noshörning, med vid mun för att bättre kunna beta gräset.

Reservatet var på 75 000 hektar, vilket betyder att det är nästan 3×3 mil inhängnat område (om det hade varit kvadratiskt). Ett fåtal turister tillåts besöka området, så djuren hade ett mer naturligt beteende och var skyggare än på andra ställen. För att räkna djuren

behövdes flygplan…

Det första vi såg när vi körde in var resterna av denna vattenbuffel, här fick man chansen att studera buffelns tandstatus och käkdesign på nära håll.

Vissa djur behöver inte vara rädda för någon, som t.ex djurens konung. Enda problemet var att hitta dem, men spår på vägen och kadaver gav ledtrådar. Vi hade mycket duktiga rangers som var skickliga på att både köra jeep (även i terrängen) och samtidigt spåra och hitta djuren.

Simba
När det skymmer, är det dags att börja röra på sig och hitta något att äta.
Gosiga kattungar.

Vi stannade kvar så länge som möjligt, men vi hade inte tillåtelse att vara kvar längre än till 18:30, så vi fick köra så det rykte för att hinna fram till entrén i tid.

Jeeprally
Det skymmer snabbt vid ekvatorn.

På kvällen kom vi fram till det nya stället där vi skulle bo. Vi fick ett lyxtält och var sitt sovrum. Jättefint och bekvämt. Här finns en länk till vårt boende under resten av resan:

Länk till vårt tält på lodgen, Batian..

https://www.britannica.com/place/Nyeri

Länken ovan visar till lite mer information om var vi bodde under resten av resan.

Leoparderna i Samburu

Tidigt före gryningen gav vi oss iväg för att se om vi kunde träffa på några leoparder i nationalparken.

Gryningen kommer plötsligt vid ekvatorn

Klockan 6:30 har vi kommit fram till trädet och buskarna där denna fina leopardmamma bor med sina två småttingar. Ungarna är så små att de inte börjat med fast föda ännu. Det är noga att de skyddas i buskaget under trädet för om de upptäcks kan de lätt falla offer för lejon och andra rovdjur och då är de chanslösa. Endast 50% av ungarna överlever till vuxen ålder.

Uppe i trädet har leoparden sitt skafferi, så ingen kan komma och stjäla den dyrbara maten. Särskilt lejon och hyenor är svåra att hantera om maten får ligga kvar på marken.

Hon håller koll på oss, men verkar acceptera vår närvaro.

Så klättrar hon upp i trädet för att få sig lite frukost, en impala har fått sätta livet till.

Så här parkerar vi runt trädet för att hälsa på hos leopardfamiljen. Vi är fyra resenärer i varje bil och vi kör runt med taket upplyft så vi kan se åt alla håll.

Hon har en fin utsiktsplats och kan hålla koll på att inga andra rovdjur närmar sig uppe från det nakna trädet.

Vi står alldeles vid busken och så småningom får vi se en av ungarna, de är bra kamouflerade så de är inte lätta att få syn på inne i skuggan. Först när de rör sig kan man upptäcka dem.

Så liten och söt.

Mamma var är du?

Sista morgonen i Samburu, steg vi upp tidigt och hälsade på hos leoparderna igen. Bilradion rapporterade att en leopardfamilj var ute på vandring, så vi körde så det rykte för att få en chans att se dem. Vi råkade dock köra fast i en svacka, men tur att vi hade sån god hjälp av våra vänner på resan som hjälpte till att köra på bakifrån, så vi kom loss.

Så fick vi se leoparderna, som vandrade i gräset mot berget.

Leoparderna närmar sig, de måste över vägen där vi står.
Förbi sista busken före övergångsstället.
Hon passerar alldeles framför vår jeep.

I tryggheten på berget, vilar de upp sig efter promenaden. Fantastiskt att se dem mysa tillsammans.

Måste ju se till att småttingarna håller sig ordentligt rena.
Men mamma, nu räcker det väl?

Nu är det dags att fortsätta färden längre upp i bergen. Vi följer dem ytterligare en stund tills de försvinner i fjärran.

Wild Kenya 2019

Jag fick möjlighet att resa till Kenya med Zoom fotoresor nu i februari.

Vi var 5 stycken som flög från Arlanda och vi fick gott om tid att bekanta oss med varandra, eftersom förseningar i Amsterdam gjorde att vi missade vårt anslutningsflyg till Kenya, så vi fick en extra hotellnatt i Holland. Vi kom fram till Nairobi ca 14 timmar senare än beräknat . På hotellet fick vi en fin utsikt över stan i gryningen.

Vi steg upp tidigt för att resa iväg till Sanburu som ligger norr om ekvatorn i Rift Valley.

Vi tog en paus och tittade på hantverk i trä. Det blev lite shopping också för de flesta av oss.

Funderade på om vi skulle se världens snabbaste däggdjur på riktigt också…

Vår ciceron Tom Svensson, från Fjällbacka fastnade också på bild i affären…

Många basarliknande affärer kantade riksvägen mot norr.

Vi åkte över bron till floden strax innan vi svängde av från vägen. Det är ett mycket torrt klimat i dessa trakter så det är floden som är livlinan för både människor och djur.

Vi körde förbi masajernas hus som såg ut så här.

Här en karta över området där vi befann oss de första dagarna. Efter lunch och inkvartering på lodgen, så gav vi oss iväg på första safariutflykten. Vi var 4 st i varje jeep förutom chauffören.

De första djuren vi stötte på var bland annat Impala, som är en mellanstor antilop och som det fanns gott om i reservatet. De är mycket smidiga och kan hoppa 9 m när de behöver fly från sina fiender.

Djuren använder gärna vägarna för att förflytta sig lättare och snabbare. Här stötte vi på en svartryggad schakal.

De här antiloperna kallas för vattenbockar, eftersom de gillar att bo i träskmarker och vid floder. Just den hör sorten kallas ellipsvattenbock.

Vårtsvinet går numera under benämningen Pumbaa….

Ibland kom vi lite för nära, så fick inte med hela giraffen i bild alltid.

Så fann vi de första elefanterna och fick se dessa fascinerande djur. I början är det svårt att bemästra snabeln, som ni ser på bilderna. Snabeln är ett fantastiskt redskap, som kan användas som sugrör, snorkel, för matintag, att hälsa på varandra, spruta vatten och jord. Även istället för örontops, verkar det som.