Utflykt till Stora Sundby vid Hjälmaren

I söndags övningskörde jag med sonen till ett utflyktsmål jag länge funderat på att besöka. Slottsparken vid Stora Sundby Slott. Tack vare en fotokompis så blev det av att vi kunde få se Dovhjortarna och Mufflonfåren i vilthägnet.

Dovhjortar i Stora Sundby

Hjortarna var mycket skygga eftersom de inte är så vana vid besökare, så vi fick se dem på ganska långt håll.

Deras horn kunde man i alla fall få se på närmare håll.

Mufflonfåren var också lite ängsliga av sig. Vi upptäckte en flock bakom en kulle och försökte försiktigt smyga oss närmre, men tyvärr prasslade det i löven när man gick, så man blev lätt avslöjad.

En mufflonbock tittade på oss och funderade på vad vi var för några figurer.

Några Mufflontackor fanns bakom bocken upp mot kullen. Ser ni lammet som diar?

Vi säger farväl till fåren och går till bilen för en snabbfika innan vi åker hem igen.

Stora Sundby slott, hoppas man någon gång får komma in på en guidad tur..

Dagsutflykt till Aberdare nationalpark.

En dag gjorde vi en heldagsutflykt till Aberdare nationalpark.  

  • Ytan är 767 km²
  • Högsta punkten är Olesatima 4001 möh.Berget kallas också Satima eller Lesatima. Massai namnet är Oldoinyo,  och betyder ”buffelkalvens berg”
  • Nationalparken grundades 1950.
Karta över nationalparken.

Vi stannade till vid vägen och såg detta hotell på avstånd. Treetops har en spännande historia . Det började 1932 när Major Eric Sherbrooke Walker byggde Treetops Lodge på ett “Mugumo” (fikonträd) för sin fru Lady Bettie. Först var det bara öppet på onsdagskvällar för övernattande gäster. Med avsikt byggdes det vid ett vattenhål som en plattform där man kunde studera djuren när de kom för att släcka törsten.

1952 “För första gången i världshistorien, klättrar en ung kvinna upp i ett träd en dag som prinsessa, efter något hon själv beskriver som sin mest spännande upplevelse, så klättrar hon ned från trädet nästa dag som drottning”. ~ Jim Corbertt. Treetops Lodge hade växt till 3 sovrom när prinsessan Elisabeth klättrade upp den 5/2 för att nästa morgon stiga ned som drottning Elisabeth II .

1954 Mau Mau upproret på 50-talet mot den brittiska kolonialmakten utkämpades i Aberdare skogen och därför stängdes Treetops, det tjänstgjorde istället som spaningstorn av britterna och de kunde lätt skjuta mot rebellerna därifrån. Eftersom britterna bestämde att man kunde skjuta så fort de visade sig, så protesterade rebellerna/frihetskämparna genom att bränna ned Treetops.

1957 Treetops Lodge stiger upp ur askan. Det återuppbyggdes i juli med 14 bäddar vid ett närliggande kastanjeträd på motsatta sidan om vattenhålet vid elefanternas vandringsväg till mount Kenya. Det har senare byggts ut ännu mera, som man ser på min bild.

Bufflar fanns det gott om i reservatet. Här får de leva ifred från lejon, så de kan beta i lugn och ro. Afrikansk buffel hör till ”de fem stora”, de är mycket vilda och har aldrig gått att tämja. Inte ens lejon går säkra om de försöker jaga buffel ensamma. Dessa bufflar hjälps åt, så om någon blir attackerad, kommer andra medlemmar i flocken och kan kasta iväg lejonet med sina horn. I kraft av sin storlek och styrka kan de lätt oskadliggöra ett lejon.

Vi återsåg Colobusapor i sin naturliga miljö, i ett träd en bit från vägen. De lever huvudsakligen av blad. De föredrar späda blad och eftersom de innehåller cellulosa, som är svårsmält har den utvecklat ett specialiserat matsmältningssystem. Med en tredelad mage som smälter maten och en mängd tarmbakterier, kan den här vegetarianen äta sig mätt på växter med mycket näring. Födan kompletteras med några frukter, blommor och unga växtskott. De lever i familjegrupper med starka band sinsemellan, som består av 8-15 medlemmar. Livslängden är ca 20 år. Deras långa, vita man användes förr till att göra traditionella afrikanska huvudprydnader. I legenderna var arten en budbärare från gudarna tack vare sin vana att sitta tyst, som i bön, ibland trädtopparna. Kanske därför jag tycker de påminner om präster…

Naturbild i farten.

De här rosa blommorna såg vi mycket av vid vägen, men jag har inte lyckats hitta vad det är för sort.

En ensam buffel tittar på oss när vi kör förbi.

Fler bilder vid vägen medan vi körde mot målet, som var Chania vattenfall som låg 36 km in i parken från porten.

Paus på en utsiktsplats, där vi fick gå ur bilarna. Jag visste inte att vi måste hålla oss på det öppna fältet där vi parkerade jeeparna, så jag gjorde en utflykt på vägen 50 m bort och tog några bilder.

Efter pausen forsätter vi uppför vägen, här växer bambu.

Utsikt från bilen, medan vi körde förbi.

Det växte mycket skägglav på träden

Så var vi framme, vi lämnade jeeparna och promenerade till vattenfallen, fallhöjden var totalt ca 200 m ner till det nedersta vattenfallet.

Panorama från bron, i början av turen.

Några bilder från de två vattenfallen som vi såg.

Bakom det nedersta fallet, fanns en grotta som man kunde gå in i och se vattenfallet inifrån. Strecket i fallet är ingen artefakt, det är en rot som hänger ned…kanske borde plockat bort den.

På tillbakavägen, klättrade man uppför med hjälp av ett rep och det märktes att vi var på en hög höjd och luften var tunn, så man fick ta ett steg i taget och andas innan man orkade fortsätta. När vi var tillbaka vid startpunkten fick vi en lagad lunch som hade värmts av våra duktiga chaufförer medan vi var ute på promenaden.

På tillbakavägen såg vi en sorts apa i bambuskogen, som vi inte sett tidigare. Det är en sorts markatta, troligen en Samango apa (Cercopithecus albogularis). Tycker den verkar mest lik, efter lite efterforskning på nätet.

Små söta apor som trivs på hög höjd i bambuskogen.

Från vägen fick vi utsikt över ett fält, där vi fick se ett hyena-par tillsammans med några vårtsvin.

Sist såg vi dessa rådjursliknande antiloper. Verkar vara buskbock eller hieroglyfantilop (Tragelaphus scriptus). Det fanns en sådan även där vi åt lunch som var så tam att den nästan åt ur handen. Hade vant sig så mycket vid människor och passade på att komma och äta upp rester som vi lämnade åt den. Sedan körde vi tillbaka till lodgen och kom fram till kvällen.

Safari på höglandet, del 2

Satelitbild över reservatet.

En ny intensiv dag med äventyr ute i naturen och spännande möten med de vilda djuren. Först fick vi syn på en skygg Schakal i skogen en bit från vägen.

Här tittar en Schakal fram bland träden i skogen

När vi kör vidare så hittar vi ett ganska färskt kadaver, så då kan man veta att det antagligen finns mätta lejon i närheten. Vi hittar dem en bit ifrån vägen, där de befinner sig i starkt motljus eftersom solen nyss har stigit upp.

Rester av lejonens måltid.
Ett par unga nyfikna lejon.
Mätt lejonhona.

Alla lejon verkade mätta och belåtna och verkade inte vara oroade över vår närvaro. De kommer säkert att ligga och lata sig i flera dagar innan hungern driver ut dem på jakt igen.

En yngling på cirka 2 år.
Lyckades få ögonkontakt med tre lejon samtidigt.
En ung hanne som vilar sig i skuggan.
Söt lejonunge
Lejonmamma i motljus.
Dags att börja röra på sig.
Jag ser dig

Vi lämnade lejonen och körde vidare för att se om vi kunde hitta lite fler djur.

Vid bäcken som går genom reservatet fann vi denna krontrana.

Några impala-antiloper

En augurvråk, satt och spejade uppe i ett träd.

Vi mötte en grupp giraffer bland träden. På första bilden ser man att giraffernas tunga är lila.

Lite fakta om girafferna: De har, som nästan alla andra däggdjur, sju halskotor. Hos giraffen är dock dessa mycket förlängda. För att kunna pumpa blod till och från hjärnan genom den långa halsen har giraffen ett mycket kraftigt hjärta, det kan pumpa upp till 60 liter blod genom kroppen per minut och väger cirka 12 kilo. Blodtrycket är upp till tre gånger högre än hos människan. Giraffens blåsvarta tunga är lång och muskulös, kan bli 45 centimeter lång och används för att gripa föremål. Med tungan kan den till exempel nå blad utan att skadas alltför mycket av grenarnas taggar. (hämtat från Wikipedia)

Trubbnoshörning med sin lilla unge.

Vi kom fram till kadavret som vi såg dagen innan. Nu har lejonen ätit så mycket de kan och andra djur tar nu chansen att få sig en munsbit, inget går till spillo. När vi kom fram såg vi en schakal som snabbt sprang undan och gömde sig. Örnen satt dock kvar helt obekymrad om vår närvaro.

Vid bäcken fanns dessa nilgäss.

Det här kändes jobbigt att se, ett gammalt sjukt lejon utstött från flocken ett halvår tidigare. Har sedan dess fått mat från människor. Han hade svårt att röra sig och kunde inte jaga själv.

Ibland måste man ta sitt ansvar och avsluta lidandet. Det syntes att han hade ont och han var mager den stackaren. Som tur var kunde vår guide Tom prata med parkägaren och det beslutades det att denna gamla kämpe skulle få somna in.

Zebror med utsikt mot Afrikas näst högsta berg.

Här kom vi upp till platån, med mount Kenya i bakgrunden. Berget är 5200m högt och är en slocknad så kallad stratovulkan, det skapades för cirka 3 miljoner år sen efter att rift valley, det östafrikanska gravsänkesystemet bildats. Som man ser finns det fortfarande glaciärer på toppen, men de har minskat i storlek. Fågelvägen till toppen är enligt kartan 44 km såg jag när jag kom hem, tyckte vi såg ut att vara mycket närmre då när jag var på plats.

Vid vattenhålet var bufflar och noshörningar samlade för att svalka sig och släcka törsten.

Därefter körde vi ned till lägre liggande terräng, där vi träffade denna giraffunge.

Ungen verkade tycka att vår jeep såg farlig ut och skyndade sig att sätta sig i säkerhet hos mamma som fanns bakom träden. Vi fortsatte sen till lodgen för att äta och koppla av ett par timmar.

På eftermiddagen gav vi oss ut igen och denna gången hade vi lov att stanna tills det mörknade. Först hittade vi en ny grupp lejon.

Ungdomarna i flocken var nyfikna på oss när vi kom i jeepen. Vi stannade en stund och studerade deras beteende.

Vi fick ta avsked från de fina lejonen och körde vidare upp mot platån. Vi tänkte få njuta av solnedgången däruppe igen.

Noshörning i skymning
En vattenbock tittar på oss när vi kör förbi.
Några babianer
Babianerna verkade komma väl överens med noshörningarna.
Uppe på platån strax innan solen gick ned.
En flock Zebror betar i skymningen.
Tom i samspråk med en av vakterna.
Några noshörningar blev nyfikna på oss och eftersom de inte har så bra syn, så kom de närmare för att kunna undersöka vilka vi var..
Utsikt mot mount Kenya i skymningen.

Noshörningarna kom allt närmare. Det började snabbt mörkna, så det var inte så lätt att föreviga dem eftersom de rörde sig så snabbt rakt mot oss.

På sista bilden kom noshörningen så nära att jag tyckte det var bäst att söka skydd bakom motorhuven på bilen, där kunde jag få stöd och ta en bild när den stannade upp lite. De är ju ganska stora så man måste ju ha respekt för dem.

Mörkret spred sig snabbt och man ser några lampor tändas i fjärran.

Det blev så mörkt att jag testade den inbyggda blixten för att kunna föreviga ögonblicket. Nöjda och belåtna, körde vi hem i mörkret genom reservatet.

Safari på Höglandet, del 1

Efter en god nattsömn i tältet, steg vi upp tidigt. Efter en kopp kaffe satte vi oss i jeeparna och gav oss iväg ut i naturen. Det var ju händelserikt och intensivt dagen innan. När vi kom fram till vårt boende fick vi ett trevligt välkomnande, där vi blev uppbjudna till dans på afrikanskt vis. Det var en lokal stam som såg till att vi alla deltog i dans och sång och de förde oss in till bords där vi fick en sen middag.

Några Zebror tittar på oss i gryningen

Fakta om Zebran

Latin: Equus quagga
Engelska: Zebra
Swahili: Punda milia Vikt: 175–250 kg (hona), 220–320 kg (hane)
Livslängd: 10–25 år som vild, upp till 40 år i fångenskap 
Förflyttning: Zebran kan springa i drygt 65 km/tim

Zebran ses oftast i öppna eller trädbevuxna gräsmarker. Den uppehåller sig sällan långt utom räckhåll från vatten, eftersom den är beroende av att dricka regelbundet. Storleken på vistelseområdet beror på den lokala tillgången på föda och varierar från 80 kvadratkilometer och uppåt.

Varför är Zebran randig?

  • Kamofluage; den äldsta teorin. Zebran kan gömma sig i högt gräs. Motsägs av att Zebran gillar hård och öppen mark under hovarna och håller koll på rovdjuren, särskilt lejonen.
  • Det finns också andra teorier. Ränderna, eller snarare temperaturskillnader i de svarta respektive vita fälten, sägs bidra till luftströmning som kyler zebran.
  • Ränderna sägs förvirra tsetseflugorna, så att de inte sätter sig och biter.
  • Ränderna sägs också göra det svårt för rovdjuren att urskilja enstaka individer i en zebrahjord, i synnerhet när denna är i rörelse, så att exempelvis ett lejon inte kan fokusera jakten tillräckligt effektivt på ett enda djur. Detta motsägs dock av att lejon faktiskt är goda zebrajägare.
  • En modernare teori är att rändernas funktion är social. Zebror gillar ränder och dras till ränder.
En noshörning dyker plötsligt upp bland buskarna.

Detta är en Spetsnoshörning (Diceros bicornis) eller svart noshörning som den också kallas trots att den inte alls är svart. Den drabbades hårt av tjuvjakt redan på 1970-talet, då efterfrågan ökade på knivskaft av noshörningshorn. På den tiden fanns det upp emot 100 000 spetsnoshörningar i Afrika. I dag återstår ungefär 5.000 individer och arten är akut hotad. Ett privilegium att få möta dem ute i naturen. Vi måste verkligen göra allt vi kan för att få ha dem kvar. Om man bara kunde få stopp på efterfrågan av noshörningshorn….

Världsnaturfonden skriver om noshörningarna: ”Under miocentiden (för cirka 20 miljoner år sedan) fanns hela 30 noshörningsarter. I dag finns det fem arter, som alla är hotade.  Två av dem lever i Afrika (trubbnoshörning och spetsnoshörning) och tre i Asien (indisk noshörning, javanoshörning och sumatranoshörning).”

Vi åkte vidare och träffade denna giraff och en vattenbock. Det är så fint ljus på morgonen och så rör sig djuren mer i gryning och skymning, så bra att vi fick chans att uppleva så mycket under enbart sju dagar.

Ellipsvattenbock

Just den här är en ellipsvattenbock och den finns i stora delar av Afrika söder om Sahara. En fullvuxen ellipsvattenbock kan väga nästan 300 kg och ha en mankhöjd på 130 cm. Pälsen varierar från rödbrun till gråbrun. Översidan är mörkare än undersidan och kan vara nästan svart på vissa djur. Bakdelen har vita teckningar som bildar en ljus ring. 
Pälshåren är långa och sträva. Endast hanen har horn, som är ringade och vridna bakåt och uppåt.

Här ser vi några trubbnoshörningar (Ceratotherium simum). VWF skriver:

Trubbnoshörningen är den största av dagens noshörningsarter. Den kallas också ”vit noshörning”, trots att den inte alls är vit. Vit kommer från holländska ”widje” vilket betyder vid och syftar på den breda överläppen som är anpassad för att beta gräs. På 1880-talet trodde man att trubbnoshörningen var utrotad, men sedan upptäckte man 20 exemplar i vildmarkerna i Natalprovinsen. Det finns idag ungefär 20.000 trubbnoshörningar, merparten i Sydafrika. Det visar att man genom skydd och bra förvaltning kan rädda arter från utrotning. Mellan 2014 och 2017 har tjuvjakten på noshörning, särskilt i Sydafrika, varit hög med över 1000 per år, men färre noshörningar tjuvskjuts nu i Sydafrika. Många års anti-tjuvjaktsarbete har bidragit till att vända trenden. På fem år har tjuvjakten minskat med 36 procent

Den nordliga underarten anses nu vara utdöd i det vilda. Det finns idag bara två honor kvar på ett bevarandecenter i Kenya. Den sista hanen, kallad Sudan, avled i mars 2018. Två honor återstår och med ett minimalt hopp om konstgjord befruktning av dessa två.

Ev vattenbuffel kikar fram bland buskarna.
Annorlunda flock: Zebraföl, Vattenbock och Impala
Skönt att klia sig mot ett träd
Noshörningar i sitt eget rike
En antilop tittar på oss innan den skyndar vidare.
En sumpbäver letar efter mat.

Sumpbäver eller nutria (Myocastor coypus) lever i träskmarker och vid vattendrag. Ursprungligen invandrad från Sydamerika och som med människans hjälp etablerat sig i många länder, även i Afrika.

Vid högplatån hade lejonen haft en lyckad jakt, en vattenbuffel räcker till hela flocken så de håller sig mätta halva veckan.

Nu var det dags för ungarna att få sig lite frukost, så mamma vänder på steken.

Tack mamma!
Passa dig, nu är det jag som äter.

Vi avslutar förmiddagsutflykten och åker till lodgen och tar lite siesta och får äta oss mätta vi med.

Matsalen ligger i huset till vänster
Lunchen förbereds
Pigga och utvilade är vi nu beredda på nya äventyr.
En flock vattenbufflar betar vid vägen när vi kommer tillbaka till parken.
Ser ni oxhackaren, som sitter och vilar sig mellan hornen?

Porträtt av vattenbock som låg och vilade sig.

En impalabock i den gyllene timmen.

Vi tog vägen upp mot platån. Vi hälsade på hos lejonfamiljen igen som vi såg samma morgon. Ungarna är mätta och fulla av bus, precis som alla kattungar.

Här lite bilder på vägen upp mot platån.

Uppe på platån får vi sedan en magisk stund i solnedgången. Här kunde vi gå ur bilarna och uppleva naturen till fots, eftersom det är så god sikt på platån.

Så gick solen ned och mörkret spred sig snabbt.

När vi kom tillbaka till lodgen var det redan mörkt. Efter en god middag stupade vi i säng.

Resan till Nyeri

Tänkte fortsätta att berätta lite om den fantastiska resan till Kenya i februari. Vi startade efter frukost, innan dess var vi ju på utflykt bland leoparderna i gryningen. Vi hann se lite annat också på morgonturen, bland annat dessa giraffer.

Medan vi väntade på att komma iväg: En kudu parkerade på egen risk medan vi utförde lite stretching inför resan.

Felparkerad?
Pausgymnastik, i väntan på fortsätt färd.

Så småningom körde vi söderut i riktning mot Nyeri, på vägen passerade vi ekvatorn vid Nanyuki. De hade ställt gröna bägare exakt där ekvatorn befinner sig.

Exakt här har vi ekvatorn
Korna vallas vid vägen.

Vi fortsatte för att hinna fram till en alldeles speciell restaurang, där vi skulle få lunch.

Restaurangen var byggd i ett träd. Nedanför fanns odlingsbassänger för öring. Så vi bjöds på stekt färsk öring.

Medan maten tillagades gick vi runt och fotade särskilt Colobus apor, som lever i träden och elefantens närmaste släkting, Hyraxen, som höll till i trädstammen på bilden.

https://www.mnn.com/earth-matters/animals/photos/12-facts-change-way-see-elephants/elephants-closest-relative-rock-hyrax

Mätta och belåtna på intryck och mat satte vi oss i jeeparna igen och körde vidare. När vi var nästan framme vid målet, körde in i det stora reservatet för en kvällstur. Vi fick chansen att upptäcka det under flera dagar.

Vit noshörning, med vid mun för att bättre kunna beta gräset.

Reservatet var på 75 000 hektar, vilket betyder att det är nästan 3×3 mil inhängnat område (om det hade varit kvadratiskt). Ett fåtal turister tillåts besöka området, så djuren hade ett mer naturligt beteende och var skyggare än på andra ställen. För att räkna djuren

behövdes flygplan…

Det första vi såg när vi körde in var resterna av denna vattenbuffel, här fick man chansen att studera buffelns tandstatus och käkdesign på nära håll.

Vissa djur behöver inte vara rädda för någon, som t.ex djurens konung. Enda problemet var att hitta dem, men spår på vägen och kadaver gav ledtrådar. Vi hade mycket duktiga rangers som var skickliga på att både köra jeep (även i terrängen) och samtidigt spåra och hitta djuren.

Simba
När det skymmer, är det dags att börja röra på sig och hitta något att äta.
Gosiga kattungar.

Vi stannade kvar så länge som möjligt, men vi hade inte tillåtelse att vara kvar längre än till 18:30, så vi fick köra så det rykte för att hinna fram till entrén i tid.

Jeeprally
Det skymmer snabbt vid ekvatorn.

På kvällen kom vi fram till det nya stället där vi skulle bo. Vi fick ett lyxtält och var sitt sovrum. Jättefint och bekvämt. Här finns en länk till vårt boende under resten av resan:

Länk till vårt tält på lodgen, Batian..

https://www.britannica.com/place/Nyeri

Länken ovan visar till lite mer information om var vi bodde under resten av resan.

Leoparderna i Samburu

Tidigt före gryningen gav vi oss iväg för att se om vi kunde träffa på några leoparder i nationalparken.

Gryningen kommer plötsligt vid ekvatorn

Klockan 6:30 har vi kommit fram till trädet och buskarna där denna fina leopardmamma bor med sina två småttingar. Ungarna är så små att de inte börjat med fast föda ännu. Det är noga att de skyddas i buskaget under trädet för om de upptäcks kan de lätt falla offer för lejon och andra rovdjur och då är de chanslösa. Endast 50% av ungarna överlever till vuxen ålder.

Uppe i trädet har leoparden sitt skafferi, så ingen kan komma och stjäla den dyrbara maten. Särskilt lejon och hyenor är svåra att hantera om maten får ligga kvar på marken.

Hon håller koll på oss, men verkar acceptera vår närvaro.

Så klättrar hon upp i trädet för att få sig lite frukost, en impala har fått sätta livet till.

Så här parkerar vi runt trädet för att hälsa på hos leopardfamiljen. Vi är fyra resenärer i varje bil och vi kör runt med taket upplyft så vi kan se åt alla håll.

Hon har en fin utsiktsplats och kan hålla koll på att inga andra rovdjur närmar sig uppe från det nakna trädet.

Vi står alldeles vid busken och så småningom får vi se en av ungarna, de är bra kamouflerade så de är inte lätta att få syn på inne i skuggan. Först när de rör sig kan man upptäcka dem.

Så liten och söt.

Mamma var är du?

Sista morgonen i Samburu, steg vi upp tidigt och hälsade på hos leoparderna igen. Bilradion rapporterade att en leopardfamilj var ute på vandring, så vi körde så det rykte för att få en chans att se dem. Vi råkade dock köra fast i en svacka, men tur att vi hade sån god hjälp av våra vänner på resan som hjälpte till att köra på bakifrån, så vi kom loss.

Så fick vi se leoparderna, som vandrade i gräset mot berget.

Leoparderna närmar sig, de måste över vägen där vi står.
Förbi sista busken före övergångsstället.
Hon passerar alldeles framför vår jeep.

I tryggheten på berget, vilar de upp sig efter promenaden. Fantastiskt att se dem mysa tillsammans.

Måste ju se till att småttingarna håller sig ordentligt rena.
Men mamma, nu räcker det väl?

Nu är det dags att fortsätta färden längre upp i bergen. Vi följer dem ytterligare en stund tills de försvinner i fjärran.

Wild Kenya 2019

Jag fick möjlighet att resa till Kenya med Zoom fotoresor nu i februari.

Vi var 5 stycken som flög från Arlanda och vi fick gott om tid att bekanta oss med varandra, eftersom förseningar i Amsterdam gjorde att vi missade vårt anslutningsflyg till Kenya, så vi fick en extra hotellnatt i Holland. Vi kom fram till Nairobi ca 14 timmar senare än beräknat . På hotellet fick vi en fin utsikt över stan i gryningen.

Vi steg upp tidigt för att resa iväg till Sanburu som ligger norr om ekvatorn i Rift Valley.

Vi tog en paus och tittade på hantverk i trä. Det blev lite shopping också för de flesta av oss.

Funderade på om vi skulle se världens snabbaste däggdjur på riktigt också…

Vår ciceron Tom Svensson, från Fjällbacka fastnade också på bild i affären…

Många basarliknande affärer kantade riksvägen mot norr.

Vi åkte över bron till floden strax innan vi svängde av från vägen. Det är ett mycket torrt klimat i dessa trakter så det är floden som är livlinan för både människor och djur.

Vi körde förbi masajernas hus som såg ut så här.

Här en karta över området där vi befann oss de första dagarna. Efter lunch och inkvartering på lodgen, så gav vi oss iväg på första safariutflykten. Vi var 4 st i varje jeep förutom chauffören.

De första djuren vi stötte på var bland annat Impala, som är en mellanstor antilop och som det fanns gott om i reservatet. De är mycket smidiga och kan hoppa 9 m när de behöver fly från sina fiender.

Djuren använder gärna vägarna för att förflytta sig lättare och snabbare. Här stötte vi på en svartryggad schakal.

De här antiloperna kallas för vattenbockar, eftersom de gillar att bo i träskmarker och vid floder. Just den hör sorten kallas ellipsvattenbock.

Vårtsvinet går numera under benämningen Pumbaa….

Ibland kom vi lite för nära, så fick inte med hela giraffen i bild alltid.

Så fann vi de första elefanterna och fick se dessa fascinerande djur. I början är det svårt att bemästra snabeln, som ni ser på bilderna. Snabeln är ett fantastiskt redskap, som kan användas som sugrör, snorkel, för matintag, att hälsa på varandra, spruta vatten och jord. Även istället för örontops, verkar det som.

Weekend på Öland

Den 7:e till 9:e september fick jag möjlighet att resa till Öland tillsammans med Mari, Marie och Sirpa från Eskilstuna. Vi skulle delta i en astrofototräff tillsammans med cirka tio andra deltagare. Arrangör var vår duktiga Gunilla Gustavsson från Kalmar, som ofta åker ut till Öland på nätterna och fotar nightscapes (alltså landskapsbilder med stjärnor, särskilt vår egen galax Vintergatan).

Trots god prognos tidigare, så kom det in lite moln första kvällen, så efter lite velande bestämdes att vi skulle träffas på Kapelludden. Det är en gammal handelsplats av stor betydelse, nu finns fiskebodar och ruinen av S:ta Birgittas kapell, ett kors och en fyr kvar att beskåda.

Som tur var hade både jag och Sirpa tänkt på att ta med oss stålull och visp. Eftersom inte stjärnorna skulle behaga visa sig, så får man väl skapa lite egna gnistor istället….

Det var roligt att äntligen få testa vispen som länge legat bland fotogrejerna där hemma utan att komma till nytta. Riktig trollull hade jag hittat på färgaffären och en kedja tog jag därhemma i början av året.

När alla var nöjda med stålullsfotograferingen vid stranden, så begav vi oss till fyren och övade på att fokusera med liveview. Jag trodde det var stjärnor man såg på bilden uppe till höger, men det är nog bara ljuset som reflekterar sig i daggdroppar som hamnat i fokus.

När övriga gett sig iväg passade vi på att ljusmåla fyren med hjälp av Sirpa som hade en bra ficklampa med lång räckvidd.

Därefter begav vi oss till Ottenby där vi inkvarterade oss på vandrarhemmet vid midnatt ungefär.

På lördagsmorgonen, efter frukost, körde vi till Ottenby fågelstation, där vi fick guidning av en kille som var ansvarig för verksamheten.

Vi fick lära oss mycket om hur man fångar fåglar och ringmärker dem under standardiserade former. En timme före gryning sätts näten upp och kl 11 tas näten ner varje dag under flyttsäsongen.

Vi fick se hur det gick till att ringmärka denna lilla rödhake bland annat.

Ålder på fågeln kan man se genom att undersöka vingarnas fjädrar lite närmare..

Konditionen på fågeln skall också noteras, man blåser lite på bröstet för att se vilket hull den har.

Så här går det till att väga en liten pippi…

…146 gram vägde den.

Vi fick också hjälpa till att fånga fåglar i en fälla. Här en trädgårdssångare, lite oansenlig fågel som hörs mer än den syns. Den här var redan ringmärkt samma dag, så den släpptes efteråt.

Sångaren var paralyserad av att ligga på rygg i handen och det dröjde ett par minuter innan den förstod att den var fri att flyga iväg.

Efter rundturen, var det dags för lunch som intogs på restaurang Fågel Blå, intill Långe Jan.

Öländsk lufsa smakade gott, en landskapsrätt i form av ugnspannkaka med riven potatis som serverades med fläsk och lingon.

Efter lunch tog vi en promenad runt udden, först gick vi till den västra stranden där vi såg en massa skarvar och andra fåglar.

Lite svårt att komma nära, eftersom landskapet är så öppet.

Långe Jan från stranden omringad av Ottenby fågelstation.

När vi var nöjda med västkusten gick vi över till andra sidan. Enstaka träd ger skugga åt kor och får som går runt och betar. Påminner om savannen faktiskt.

På ostkusten fanns många sälar…

Det blev många sälbilder, de var ju så fina. Så roligt att få se dem där i Ottenby, där de låg och solade sig på stenarna.

När vi var på hemväg i solnedgången, så körde vi förbi det här fina gamla öländska huset. Vi stannade där och beundrade solnedgången och skymningen tills övriga deltagare anlände till platsen.

En av Hahns fiskebodar i Ottenby naturreservat.

Det blev sedan platsen där vi träffades allihop för astrofotografering efter mörkrets inbrott.

Fiskebodar i Ottenby naturreservat, som arrenderades av fiskaren Waldemar Hahn fram till 1965.

Utsikten söderut i blå timmen.

Kl 21:30 började man kunna se vår egen galax.

Utsikten mot norr med Pleiaderna och Andromedagalaxen som syns trots att det började komma in moln.

Nöjda och belåtna återvände vi till vandrarhemmet för att sova sista natten på Öland för denna gången.

Eketorps borg.

På söndagen var det dags att åka hem igen, men vi gjorde ett sista stopp för att titta lite på Eketorps borg.

Lunar Eclipse

Den 27/7 befann jag mig på västkusten, där jag lyckades boka in mig på lämplig plats tillsammans med mitt resesällskap. Jag valde att övernatta på Åsa Jutegård tillsammans med sonen och min svägerska och hennes man från Iran.

Glad i hågen fick jag med mig mitt iranska sällskap till parkeringen vid Näsbokroks naturreservat, efter att vi ätit oss mätta. De fick uppleva solnedgången medan jag åkte efter sonen. När jag kom tillbaka till platsen hittade jag inte övriga i gruppen. Sonen försvann när han skulle leta efter dem. Själv ställde jag mig på en hög punkt vid parkeringen för jag hoppades de då skulle hitta mig.

När vi så småningom hittade varandra fick jag rationalisera bort stativet och tog endast kameran med mig på promenaden.

Så kom vi fram till några stenhögar, som egentligen är bronsåldersgravar. Här hade vi utsikt åt rätt håll. Här fanns också ett par som hade lyckats bättre med planeringen, med kamera och långt objektiv på stabilt stativ och mobilen som fjärrkontroll. Jag fick hjälp att upptäcka månen trots allt dis och moln vid horisonten. Efter några försök med handhållen kamera så placerade jag kameran på berget med kameraväskan som stöd och lyckades något så när få in skärpan. Exponerade i 4 s på f 5,6 men bilden blev ändå underexponerad. Brännvidd 400 mm.

När återgången börjat blev det lättare att se månen med blotta ögat. Den hade då kommit upp en bra bit från horisonten.

Här fotad på kortare brännvidd, då fick jag med mars också som är den lilla gula pricken vid nederkanten på bilden.

Halv månförmörkelse. Vi stannade kvar och begrundade skådespelet till midnatt nästan.