Safari på höglandet, del 2

Satelitbild över reservatet.

En ny intensiv dag med äventyr ute i naturen och spännande möten med de vilda djuren. Först fick vi syn på en skygg Schakal i skogen en bit från vägen.

Här tittar en Schakal fram bland träden i skogen

När vi kör vidare så hittar vi ett ganska färskt kadaver, så då kan man veta att det antagligen finns mätta lejon i närheten. Vi hittar dem en bit ifrån vägen, där de befinner sig i starkt motljus eftersom solen nyss har stigit upp.

Rester av lejonens måltid.
Ett par unga nyfikna lejon.
Mätt lejonhona.

Alla lejon verkade mätta och belåtna och verkade inte vara oroade över vår närvaro. De kommer säkert att ligga och lata sig i flera dagar innan hungern driver ut dem på jakt igen.

En yngling på cirka 2 år.
Lyckades få ögonkontakt med tre lejon samtidigt.
En ung hanne som vilar sig i skuggan.
Söt lejonunge
Lejonmamma i motljus.
Dags att börja röra på sig.
Jag ser dig

Vi lämnade lejonen och körde vidare för att se om vi kunde hitta lite fler djur.

Vid bäcken som går genom reservatet fann vi denna krontrana.

Några impala-antiloper

En augurvråk, satt och spejade uppe i ett träd.

Vi mötte en grupp giraffer bland träden. På första bilden ser man att giraffernas tunga är lila.

Lite fakta om girafferna: De har, som nästan alla andra däggdjur, sju halskotor. Hos giraffen är dock dessa mycket förlängda. För att kunna pumpa blod till och från hjärnan genom den långa halsen har giraffen ett mycket kraftigt hjärta, det kan pumpa upp till 60 liter blod genom kroppen per minut och väger cirka 12 kilo. Blodtrycket är upp till tre gånger högre än hos människan. Giraffens blåsvarta tunga är lång och muskulös, kan bli 45 centimeter lång och används för att gripa föremål. Med tungan kan den till exempel nå blad utan att skadas alltför mycket av grenarnas taggar. (hämtat från Wikipedia)

Trubbnoshörning med sin lilla unge.

Vi kom fram till kadavret som vi såg dagen innan. Nu har lejonen ätit så mycket de kan och andra djur tar nu chansen att få sig en munsbit, inget går till spillo. När vi kom fram såg vi en schakal som snabbt sprang undan och gömde sig. Örnen satt dock kvar helt obekymrad om vår närvaro.

Vid bäcken fanns dessa nilgäss.

Det här kändes jobbigt att se, ett gammalt sjukt lejon utstött från flocken ett halvår tidigare. Har sedan dess fått mat från människor. Han hade svårt att röra sig och kunde inte jaga själv.

Ibland måste man ta sitt ansvar och avsluta lidandet. Det syntes att han hade ont och han var mager den stackaren. Som tur var kunde vår guide Tom prata med parkägaren och det beslutades det att denna gamla kämpe skulle få somna in.

Zebror med utsikt mot Afrikas näst högsta berg.

Här kom vi upp till platån, med mount Kenya i bakgrunden. Berget är 5200m högt och är en slocknad så kallad stratovulkan, det skapades för cirka 3 miljoner år sen efter att rift valley, det östafrikanska gravsänkesystemet bildats. Som man ser finns det fortfarande glaciärer på toppen, men de har minskat i storlek. Fågelvägen till toppen är enligt kartan 44 km såg jag när jag kom hem, tyckte vi såg ut att vara mycket närmre då när jag var på plats.

Vid vattenhålet var bufflar och noshörningar samlade för att svalka sig och släcka törsten.

Därefter körde vi ned till lägre liggande terräng, där vi träffade denna giraffunge.

Ungen verkade tycka att vår jeep såg farlig ut och skyndade sig att sätta sig i säkerhet hos mamma som fanns bakom träden. Vi fortsatte sen till lodgen för att äta och koppla av ett par timmar.

På eftermiddagen gav vi oss ut igen och denna gången hade vi lov att stanna tills det mörknade. Först hittade vi en ny grupp lejon.

Ungdomarna i flocken var nyfikna på oss när vi kom i jeepen. Vi stannade en stund och studerade deras beteende.

Vi fick ta avsked från de fina lejonen och körde vidare upp mot platån. Vi tänkte få njuta av solnedgången däruppe igen.

Noshörning i skymning
En vattenbock tittar på oss när vi kör förbi.
Några babianer
Babianerna verkade komma väl överens med noshörningarna.
Uppe på platån strax innan solen gick ned.
En flock Zebror betar i skymningen.
Tom i samspråk med en av vakterna.
Några noshörningar blev nyfikna på oss och eftersom de inte har så bra syn, så kom de närmare för att kunna undersöka vilka vi var..
Utsikt mot mount Kenya i skymningen.

Noshörningarna kom allt närmare. Det började snabbt mörkna, så det var inte så lätt att föreviga dem eftersom de rörde sig så snabbt rakt mot oss.

På sista bilden kom noshörningen så nära att jag tyckte det var bäst att söka skydd bakom motorhuven på bilen, där kunde jag få stöd och ta en bild när den stannade upp lite. De är ju ganska stora så man måste ju ha respekt för dem.

Mörkret spred sig snabbt och man ser några lampor tändas i fjärran.

Det blev så mörkt att jag testade den inbyggda blixten för att kunna föreviga ögonblicket. Nöjda och belåtna, körde vi hem i mörkret genom reservatet.